Förtroendeuppdrag
- Riksdagsledamot
- Helsingfors stadsfullmäktige
- Social-, hälsovårds- och räddningsnämnden, Helsingfors
- Folktingets Arbetsutskott, medlem
- Folktingets Social- och hälsopolitiskt utskott, ordförande
- Församlingsråd, Munksnäs församling
- Gemensamma kyrkofullmäktige
Jag var ett år gammal då min familj flyttade till Jakobstad som är en svenskspråkig stad. Där var mina föräldrar så kloka att de satte mig i Tomtebo, ett dagis där man enbart talade svenska. Vi har alltid haft många finlandsvenska vänner och vi hade en stuga i Larsmo tills jag var 16. Där fanns det bybor som inte alls kunde finska. Jag fick ett rejält språkbad, fast hemma har jag alltid talat finska med mina föräldrar. Jag blev student i Vasa. Hösten därpå kom jag in på Helsingfors Svenska Sjuksköterskeinstitut och jag blev färdig med studierna 1980. Jag ville fortsätta studera och den svenskspråkiga linjen vid medicinska fakulteten i Helsingfors välkomnade mig 1982.
Nästan 8 år i Stockholm på Karolinska Institutet som Sveriges första professor i akutsjukvård fick mig att lära mig att tala en ren svenska, inga finska ord med i språket. Och också att skriva offentliga texter. Jag var med om att skriva några läroböcker på svenska och var ansvarig för sjuksköterske- och läkarstuderanden på Södersjukhuset i Stockholm.
Så svenska kan jag lika bra som finska och jag tas för en finlandssvensk. Vilket jag är stolt över!
Att tala svenska flytande har varit en rikedom. Jag har kunnat kommunicera med människor från de andra nordiska länderna utan att byta till engelska. Som vårdare har jag kunnat ta hand om finlandssvenskar på deras eget modersmål. Mina år på Helsingfors Läkarambulans fick mig verkligen att förstå vikten av att vårdas på ett språk som känns lätt och eget. När man är mycket sjuk så är det svårt att kommunicera på ett annat språk än sitt modersmål.
Jag ville föra denna gåva av stark kunskap i båda våra språk, finska och svenska, vidare åt mina barn. De har alla gått en svensk skola och de två äldre har också studerat på svenska. Vår familj har massor med vänner, på båda språken. Det är fint!
Min politiska agenda
Människan först. Alltid. Beslutsfattande ska styras av mänsklighet.
Nu är det dags för modiga tag. Social- och hälsovårdsreformen bör genomföras med modiga och framåtriktade handlingar. Patienten har varit i centrum för social- och hälsovårdsreformens utvecklingsarbete. Målet är gemensamt och rätt.
Man ska alltid i första hand beakta patientens individuella behov, vare sig det gäller att styra patienten till rätt vård, sjukvård, förebyggande åtgärder, åldrings- eller andra socialtjänster.
Nödvändigt stöd och hjälp samt likvärdig social- och hälsovård bör möjliggöras för alla åldrar.
Man måste komma åt social- och hälsovårdstjänster lätt och snabbt. Från sjukvårdsköer vidare till vård.
Långvariga sjukfrånvaron och sjukdomar som förvärras blir dyra för hela samhället. Med snabba och lägliga vårdåtgärder sparar man pengar och framför allt minskar man på patienternas och deras anhörigas mänskliga lidande.
Seniorer bör få vård på rätt plats och vid rätt tid.
Seniorer borde alltid vårdas, om möjligt, där de bor. Åldringarna hör inte till jouren om deras liv inte är hotat. Långa,över fyra timmars väntetider, på jouren tredubblar dödligheten bland seniorer.
Infektionssjukdomar, förvirring och många andra problem ökar märkbart under den långa väntetiden.
Barn och ungas marginalisering ska förhindras genom att stödja deras uppväxt till aktiva, utbildade och välmående medlemmar av samhället.
Varje barn är en individ och hen har sina starka sidor. Det är viktigt att stöda specialbarn och deras föräldrar så att barnet eller den unga klarar av vardagen, utbildningen och arbetet. Detta spakar välbefinnande. När individen klarar sig minskar behovet av det långvariga stödet. Också problemen med den psykiska hälsan minskar.
Vi behöver utbildad personal för att minska bristen på arbetskraft inom sjukvården, omvårdnaden, dagvården och skolan.
För detta behövs arbetsrelaterad invandring, som bör göras smidigare. Dessa yrkens uppskattning borde konkret förbättras. Arbete och familjeliv ska kunna förenas bättre.
Hälsosäkerheten är en del av samhällets säkerhet.
Hälsovårdssystemet måste kunna tåla kriser. Detta förutsätter ett omfattande sjukhusnät och smidiga jourtjänster. Personalen bör vara välutbildad. Högklassig rådgivningsorganisation och åldringsvård, goda laboratorietjänster samt ett omfattande vaccinprogram ökar säkerheten.
Maaret Castrén 